VII.
Formannens bjudning.
På eftermiddagen kunde man spåra ett ovanligt liv och rörelse i forman Dewys hus, både utan och innan. Det släta stengolvet sopades blankt och den finaste gula sand från det innersta lagret i den närgränsande sandgropen ströddes lätt däröver. Så togs det fram stora knivar och gafflar som legat gömda i mörker och fett sedan det förra festliga tillfället och buro ingraverade försäkringen ”Garant. bästa stål” i så övertygande stora bokstäver att smedens namn icke behövde angivas och icke heller fanns angivet. Kranen glömdes kvar i tapphålet på ciderfatet i stället för att bäras i fickan. Och slutligen kommenderades formannen att stå stilla i rummet och låta sin hustru svänga honom runt som ett svängkors för att upptäcka om det fanns något mindre prydligt i hela hans företeelse. — Stå stilla, tills jag fått fatt i saxen, sade mrs Dewy.
Formannen stod stilla som en anropad skyltvakt.
Den enda uppsnyggning som befanns nödvändig var ett lätt ansande av den ena polisongen som stuckit ut en bit utanför den riktiga konturen; ett liknande ingrepp i den ojämna skäggkanten över kragen; och ett sista nyp i ett par grå hårstrån — vilka operationer han underkastade
