att hitta på dem och inte tänkte på nå't annat i hela sitt liv.
— Jag tycker inte om att avsluta med en krumelur, om så alla världens dansmakare föreskrivit det.
Dick såg ut som om han i tankarna gjorde ett överslag hur långt han kunde driva en dispyt med en fruktansvärd rival, då denne rival var hans mors gäst; han strävade att lösa gåtan i dess rent abstrakta form. Då han inte kunde komma någon vart, räddades han av formannen, som stod och stampade mitt i rummet och kastade fram ett nytt samtalsämne.
— Jag försäkrar er, go vänner, sade han, att inga ord kan beskriva hur varm jag är! Han såg sig kring och försökte ge en svag föreställning om sanningen genom en talande blick av medkänsla med sig själv.
Mrs Dewy råkade stå honom närmast.
— Ja, sade hon i en ton av moraliskt understöd, Reuben har alltid varit så het av sig.
Mrs Penny röjde den korrekta sympati som en sådan hemsökelse krävde genom att försöka småle och se deltagande ut på samma gång.
— Om han så bara går ett slag i trädgårn på söndagsmorron, blir hans skjortkrage så mjuk som om det aldrig varit stärkelse i'n, fortsatte mrs Dewy, och hennes ansikte antog en parentetisk min av husliga bekymmer vid detta minne.
— Kom nu, kvinnfolk, nu blir det en riktig kadrilj, kom, kom! sade formannen, och samtalet upphörde för tillfället.
