— Av med rockarna! sade de tre andra tjocka karlarna som voro med i dansen; och rockarna togos följaktligen av och hängdes i förstugan, och de fyra värmemartyrerna marscherade sedan in igen i tät kolonn med fladdrande skjortärmar och en gemensam min att nu kunde de mäta sig med vilken valsör som helst i England eller Irland. Dick, som var rädd att sjunka i Fancys högaktning, behöll rocken på som de övriga magrare karlarna; och mr Shinar gjorde detsamma av bättre vetande.
Och nu hade festyran inträtt i en ny fas. Vid denna tid på natten kan en gäst skriva sitt namn i dammet på stolar och bord och en blånande dimslöja fyller luften och lägger som en mångård kring ljusen; människornas näsborrar och rynkor tyckas så småningom bli igenmurade; spelmännen ha liksom de dansande blivit röda i ansiktet, men de dansande ha gått ännu ett steg längre, så att de närma sig vitglödning; spelmännen sitta inte längre stilla utan hasa bakåt på stolarna och såga vanvettigt strängarna, deras ben äro vitt skilda och ögonen slutna, utan kontakt med den synliga världen. Gång på gång mottog Dick sin älskades hand ur någon annan kavaljers och svängde runt; och så — höjden av lycksalighet — promenerade han i en cirkel med henne helt och hållet för sig själv, hans arm slöt sig för varje gång allt fastare kring hennes midja och hans armbåge sträckte sig längre och längre bakom hennes rygg, tills det var en ganska försvarlig sträcka; och ljuvligare ändå var när de svängde upp i ringen skuldra mot skuldra, då hennes andedräkt svepte i ringlar kring hans nacke, som om sommarvinden hade sluppit lös i orätt årstid. De snodde sig fram förbi det ena paret efter det andra bort till andra
