ändan, då det plötsligt i Dicks bröst uppsteg en farhåga att musiken skulle upphöra, innan de kunde tillsammans gå samma väg tillbaka och åter utföra samma eldande rörelser. Trots sin oro kom Dick lyckligt och väl fram, men då inställde sig en dödlig ångest att fiolerna skulle stoppa just i detta fulländningens ögonblick; och han tog sig därför till att kasta ut en förstulen viskning till musikanterna att de inte skulle sluta upp förrän han och hans dam åter kommit tillbaka fill utgångspunkten; denna anmärkning fick svar från den närmaste av dessa konvulsiviskt arbetande karlar i en menande nick åt den ängslige unge mannen mellan två halvtoner och ett: Ska ske, ska ske! utan att han öppnade ögonen. Fancy var nu så tätt sluten i hans famn, att Dick och hon praktiskt taget voro en enda person. Rummet rörde sig för Dick som en tavla i drömmen; allt vad han kunde minnas efteråt var utseendet på spelmännen, som om de skulle slumra in som snurror slumra in, då deras rörelse och surr nått sin höjdpunkt, och vidare figurerna av morfar James och gamle Simon Crumpler, där de sutto i spiselvrån och pratade och nickade i pantomim och gestikulerade våldsamt till sina uttalanden, som om de sutte invid en tröskmaskin.
Dansen upphörde. — Pu-u-f-f! sade forman Dewy och blåste ut sin anda i den allra finaste ström av ånga, som människoläppar kunde forma. — En riktig stram en, den dansen, gubbar! Han torkade sig i pannan och gick fram till cider- och ölmuggarna på bordet.
— Jojo! sade mrs Penny och slängde sig handlöst i en stol, mitt hjärta har aldrig dunkat så vilt sen jag bru-
68
