kade sitta uppe på midsommarnätterna för att få reda på vad jag skulle få för en man.
— Och det höll ni på med för rätt få år sen, det har jag hört er säga, sade formannen utan att lyfta ögonen från bägaren, som han fyllde på. Upptagen som han var med att dela ut förfriskningar, kunde han med fog hålla sig i skjortärmarna, fastän de andra tjocka karlarna tagit på sig sina rockar.
— Och en sak som jag aldrig trott skulle hända, det hände då, om ni vill tro mig eller inte, fortsatte mrs Penny. Ack, det första levande väsen jag nånsin sett en midsommarafton var mig en gåta när han kom fram, ja en riktigt besvärlig gåta, det säger jag.
— Det kan jag väl tänka mig, sade Elias Spinks.
— Ja, sade mrs Penny och skådade tillbaka i tiderna och talade på i en flytande ton av andlig frånvaro, som om det gjorde detsamma om hon hade åhörare eller inte. Ja, aldrig har jag varit så altererad som den midsommarafton! Jag satt uppe, fast besluten att få veta om John Wildway skulle gifta sig med mig eller inte. Jag ställde fram bröd och ost och öl till hands, alldeles som det är föreskrivet i svartkonstböckerna, och jag öppnade dörren och jag väntade tills klockan slog tolv, och nerverna mina stod på spänn, så jag riktigt kunde känna hur varenda en surrade som en klocksträng. Jo minsann! när klockan hade slagit tolv, vad får jag väl skåda genom dörren, om inte en liten pyssling till karl på landsvägen med skomakarförklä på sig.
Här sträckte mr Penny förstulet på sig en halv tum.
— Nu var John Wildway, fortsatte mrs Penny, som kurtiserade mig den tiden, skomakare, förstår ni, men
