fläckar bidrogo just icke till att höja dess elegans. De höga, klumpiga läderstövletterna, som stucko fram under den korta klänningen, voro duktigt dammiga och tycktes snarare vara gråa än svarta. Men, som sagt, Macket fäste sig alls icke vid denna dräkt, han såg in i sin dotters glättiga, bruna ögon och bekymrade sig föga om hennes kläder.
Han var just i begrepp att stiga upp för att uppfylla sitt barns önskan, då hans hustru, en förnäm dam med milda men dock bestämda drag, förekom honom. Hon hade rest sig upp och gick bort till Elsa.
—Kära Elsa, sade hon i vänlig ton och fattade hennes hand, jag har något att säga dig, mitt barn. Kom med mig in på mitt rum ett ögonblick.
Lugnt men mycket bestämt uttalade hon dessa ord, och Elsa kände, att hon måste lyda. Ogärna och tvunget följde hon modern in i rummet intill.
— Vad vill du mig, mamma? frågade hon och såg trotsigt på fru Macket.
— Ingenting annat, mitt barn, än att du genast går upp på ditt rum och klär om dig. Du visste väl inte, att vi hade främmande?
— Jo, det visste jag, men det bryr jag mig inte om, svarade Elsa kort.
— Men det gör jag, Elsa. För mig är det inte likgiltigt, om du visar dig i en sådan oordentlig dräkt. Du, med dina femton år, är ju inte längre något barn; kom ihåg, att du blev konfirmerad i påsk; en ung dam bör taga sin värdighet i akt. Vad tror du, unge herr Schäffer skall tänka om dig; han skall skratta åt dig och göra narr av dig.
— Den dumbommen, ropade Elsa. Det är mig alldeles likgiltigt om han skrattar åt mig och gör narr av mig. Jag skrattar
10
