åt honom, jag också. Han vill spela kavaljer, där han kommer med sin pincenez — och han är bara en skolpojke.
— Han sitter i översta klassen på gymnasium och är nitton år. Var nu förståndig och kläd om dig, barn, hör du det!
— Nej, jag byter inte om klänning, jag vill inte göra mig fin.
— Som du vill; men då ber jag dig, ja, jag önskar det bestämt, att du stannar kvar på ditt rum och inte kommer ned till kvällsvarden, svarade fru Macket mycket lugnt.
Elsa bet sig i läppen och stampade med foten häftigt i golvet, men sade ingenting. Vändande sig hastigt om gick hon ut ur rummet och smällde dörren hårt igen efter sig. Uppkommen på sitt rum kastade hon sig ned på en stol, stödde armbågarna mot fönsterkarmen och grät av vrede.
— Så förskräckligt det är nu för tiden! utropade hon snyftande. Varför skulle pappa gifta om sig — det var mycket, mycket bättre, då vi två voro ensamma. Var dag måste jag höra långa tal om vad som är skick och vad som passar sig — men jag vill inte vara någon dam, jag vill inte, om hon så säger det hundra gånger.
Medan hon ännu levde på tu man hand med sin far, förde hon mycket riktigt ett gladare och mera obundet liv. Ingen fick giva henne några föreskrifter eller tordes förhindra hennes påhitt och galna upptåg; allt vad hon gjorde ansågs oöverträffligt. Undervisningen betraktades som en tråkig bisak och antingen fogade sig guvernanterna efter sin elevs vilja eller fingo de resa sin väg. Beklagade sig någon av dem över henne hos fadern och hade han också verkligen fattat ett fast beslut att tala förstånd med sin dotter, så blev det dock aldrig något utav. Så snart han kom emot henne med en allvarlig min, flög Elsa honom om halsen, kallade honom „sin enda, lilla pappa“ ock kysste honom på mun och kinder. Försökte han att göra
