åkande med en förtjusande söt liten flicka. Fröken Raimar tog själv emot henne vid porten, och Orla hörde henne säga: “Ni kommer själv med barnet, nådig fru.” Hon skall således stanna här i pensionen — och tänk, det ha vi inte hört ett ord om! Varför skall alltsammans gå så hemlighetsfullt till? Eljest ha vi ju alltid fått veta på förhand, när det skulle komma någon ny elev till pensionen. Jag finner det, uppriktigt sagt, klassiskt!
De andra flickorna lyssnade förvånade — till och med Flora glömde att läsa fortsättningen på romanen. Hur kunde det hänga ihop med den lilla flickan, som så plötsligt kom hit?
— Vilken underlig historia! utbrast Nelly. Kom, så gå vi med detsamma och se på den främmande damen och hennes lilla flicka.
De skyndade nedför trappan med en brådska, som hade det skett ett underverk, som de skulle beskåda. Nelly var hela tiden före de andra — hon måste vara den första, som fick se de främmande.
Det var emellertid alls ingen att se, emedan de för tillfället voro inne i fröken Raimars rum. Vagnen höll emellertid utanför porten, och Nelly gissade sig därför till, att damen ej skulle stanna så alltför länge.
— Se henne måste vi åtminstone, sade Nelly. Kom, så ställa vi oss vid glasdörren i matsalen och vänta tills hon kommer.
De funno att denna dörr redan var belägrad. Där funnos verkligen i huset flera nyfikna än de själva.
— Ni komma för sent! ropade Greta, som naturligtvis hade den allra bästa platsen. Där bakom kan ni ingenting se.
Men Nelly var inte rådlös. Hon drog fram en stol och klev upp på den. Elsa följde exemplet.
106
