Flickornas nyfikenhet blev emellertid satt på ett hårt prov. De fingo vänta mer än en halvtimme, innan någon kom. Men då syntes den främmande damen komma långsamt där förbi i livligt samtal med förestånderskan.
Det hade lyckligtvis börjat skymma, och damerna voro så upptagna, att de inte lade märke till de många ansiktena bakom glasdörren — de nyfikna skulle i annat fall ha kunnat vänta sig en allvarsam straffpredikan av fröken Raimar.
— Vad hon är vacker! sade Nelly halvhögt.
— Var då tyst, Nelly, viskade Orla, som lagt örat intill nyckelhålet för att lyssna.
— Vad säger hon? frågade Flora. Jag tycker att hon talar franska.
— Nej, italienska, påstod Melanie, som för några dagar sedan börjat studera detta språk.
— Hon talar samma språk som vi, förklarade Greta. Just nu sade hon: min lilla Lilli.
— Jo, du hör bra, du, utbrast Orla, engelska talar hon.
— Å, det är en landsmaninna till mig, ropade Nelly belåten.
— Fröken Raimar står ju därute i korridoren med den främmande, viskade Orla. Om hon ser sig om, så äro vi uppdagade.
I detta ögonblick kom Rosi Müller från andra ändan av korridoren. Hon såg förvånad på den belägrade glasdörren. Flickorna måste maka sig undan för att hon skulle kunna gå fram.
— Vad ni kunna vara barnsliga! sade hon i milt förebrående ton. Jag förstår mig inte på er.
— Nej, du som är “fullkomlig”, invände Greta.
Rosi hörde inte på denna näsvisa invändning.
— Kom, så sätta vi oss kring bordet med våra handarbeten, sade hon, då man tänt gasen. Vi ha ännu inte slutat den där
