Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sammans, och vi ha så roligt, skall du tro, om julen. Var och en får en låda från sina hem med alla möjliga goda saker — choklad och marsipan och annat. Och på julafton slås lådorna upp och jag hjälper än den ena, än den andra att packa upp.

— Får du då ingenting själv?

— Du vet ju — jag har inga föräldrar, vem skulle skicka något åt mig?

— Får du alls ingenting?

Elsa hade svårt att förstå det.

— Till nyåret skickar min onkel pengar åt mig — då köper jag vad jag behöver.

Elsa såg tigande på sin väninna. Men på aftonen skrev hon ett långt brev till hemmet. Först omtalade hon sitt beslut att stanna kvar och fira julen med kamraterna. Därefter övergick hon till sin penningbrist och skildrade sin nöd med många smekord för faderns räkning, och sist talade hon med värme om Nelly. “Jag har nu till slut en begäran,” skrev hon, “till mamma,” ämnade hon skriva, men hon besinnade sig och skrev: “till eder, kära föräldrar. Min kamrat Nelly är nämligen den enda i hela pensionen, som inte får några julgåvor. Hon har inga föräldrar och står alldeles ensam i världen. Hennes onkel i London låter henne utbilda sig till lärarinna. Det är ju förfärligt ledsamt! Och stackars Nelly är så ung och alltid så glad, jag kan inte tänka mig henne som guvernant. Det är bra sorgligt för den, som inte har något hem! — Nu ville jag bedja er, att ni skulle dela de skänker, som ni ämnat giva mig, mellan mig och Nelly och lägga dem i två lådor. Ni ge mig alltid så mycket, så att det är mycket nog, om jag bara får hälften. Jag skulle säkert inte ha någon verklig glädje av julafton, om Nelly inte får något att packa upp för sin egen räkning.

Ni ha givit mig tillåtelse att vara med om danslektionerna efter jul och mamma har lovat mig en ny klänning till dess.

116