Kära mamma, köp ingen, min blåa är ännu mycket bra, och jag reder mig bra med den. Köp i stället något åt Nelly för de pengarna.
Med dessa innerliga önskningar säger jag adjö och omfamnar er.
Er tacksamma
Elsa.
P. S. Skicka pengarna riktigt snart, min egen pappa, jag behöver dem så nödvändigt.”
Elsa erhöll dem också med omgående. Fadern hade i sin
glädje över dotterns goda hjärta velat skicka en stor summa,
men fru Anna höll honom tillbaka. Hon gjorde honom
uppmärksam på, att det vore nyttigare, att Elsa lärde sig vara sparsam
och förnöjsam.
Gärna biföllo de hennes önskan att stanna i pensionen över julen, fadern skrev till och med och berömde hennes förståndiga beslut. Den långa resan i vinterkylan var inte att leka med. Visserligen skulle han komma att sakna sin vildfågel och modern och han skulle känna sig ganska ensamma, men han skulle trösta sig med tanken på nästa jul.
Det var inte långt ifrån att detta beredvilliga medgivande sårade henne litet. Emellertid fick hon föga tid att tänka på det, ty brevbäraren kom och lämnade henne trettio mark.
— Trettio mark! jublade Elsa. Nelly, nu äro vi rika. Kom så gå vi på ögonblicket och göra våra inköp, jag har inte ro att vänta.
— Lugna dig, unge, sade Nelly, först skola vi skriva en lång lista på alla saker, vi skola köpa. Vi måste räkna över, vad de kosta.
Det hade den livliga Elsa alls inte tänkt på. Hon skulle utan att räkna efter gått ut och köpt, tills pengarna voro slut utan at ändå ha räckt till.
