någon lust att leka med sådant där. Jag lekte hellre med hundarna.
— Då är det inte underligt att du ingenting kan. Dina hundar behöva inga kläder, skrattade Nelly. Nu får du lära dig att sy på gamla dagar.
Elsa skrattade muntert med och försökte att få dockans vita batistförkläde, som hon runt omkring garnerade med spetsar, riktigt fint och nätt.
Dagen före julaftonen fingo de större flickorna, som kunde ha nöje därav, lov att kläda den stora, präktiga julgranen. Det var en högtid, som isynnerhet för Elsa var alldeles ny. Hon hade aldrig befattat sig därmed, och hon hade aldrig vetat mera om det, än att hon på julaftonen hade en gran, som lyste och bländade med sina kostbara prydnader. Här såg hon att den kunde prydas och bli vacker även utan dyrbara grannlåter.
Efter kvällsvarden, då de yngre flickorna och även engelskorna, som inte funno något nöje i detta oskyldiga nöje, gått och lagt sig, tog arbetet sin början.
Orla kom med en stor korg full med grankottar, som hon plockat under sina promenader i skogen, och ställde den på bordet. Annemie placerade där bredvid två spilkumar med gummi, slog litet guldpulver i den ena och silverpulver i den andra och rörde omkring det med en sticka.
— Vem vill hjälpa mig? ropade hon.
— Jag, jag! svarades från alla kanter. Endast Elsa teg, hon visste alls inte, vad de skulle göra med alla de små och stora grankottarna — hemma lät man dem ligga kvar i skogen. Hon skulle snart få se vad meningen var.
Melanie och Rosi hade tagit fram penslar och började att giva de bruna, enkla kottarna en dräkt av silver eller guld. Och vad det gick fort! De behövde endast stryka över dem ett par gånger med penseln, så voro de färdiga.
