De båda flickorna satte sig att skriva sin lista. Man antecknade de nödvändiga presenterna och den praktiska Nelly skrev dit det ungefärliga priset för var sak. Då Elsa även ville skriva upp saker, som skulle köpas åt kusken Johans barn, ropade Nelly:
— Vänta! Du kan giva dem av dina gamla saker, så spara vi pengarna.
— Jag har ingenting, menade Elsa. Det går fortare att köpa.
Men Nelly började genast att se efter i Elsas byrå och i hennes skåp.
— Man får lov att vara förståndig och inte kasta ut sina pengar genom fönsterna.
Och hon hittade verkligen ett och annat ibland Elsas gamla saker. Förkläden, som Elsa inte begagnade numera, en klänning, som blivit för trång och för kort, och sist hennes vinterkappa från i fjol, då hon fått en ny präktig kappa av sina föräldrar.
— Ser du, slösare! jublade Nelly. Du har inte reda på dina stora skatter. Nu köpa vi ett par tjocka handskar till din kusk och därmed ha vi det klart för hela den familjen.
De få veckor, som återstodo innan julen, gingo med hastig fart. Förutom alla sina övriga arbeten hade Nelly och Elsa att sy kläder åt den nya dockan. Det var en svår uppgift för Elsa, och hon skulle aldrig ha lyckats utan sin skickliga kamrats hjälp.
— Vad du är skicklig, Nelly, sade Elsa, då denna provade den skotska klänningen på dockan, du har lyckats alldeles utmärkt. Jag skulle aldrig i livet ha fått det färdigt.
— Har du då aldrig sytt klänningar åt dina dockor — eller hatt eller kappa?
— Nej, aldrig, svarade Elsa uppriktigt. Jag har aldrig haft
118
