domliga läpparna. — — — Den unga lärarinnan sänkte huvudet, sången gjorde henne sorgen till mods — hennes barndom, hennes första ungdom stodo med ens levande för hennes själs ögon. — — — Vad hade hon icke hoppats — — — och hur hade hennes drömmar blivit uppfyllda! — — — Det var hennes egen skuld!
Mitt under sången öppnades dörren plötsligt och fröken Raimar kom in, åtföljd av doktor Althof. De hade just slutat en överläggning inne i förestånderskans rum.
Det var en överraskning, som ingen väntat sig. Sången tystnade och flickorna blevo mer och mindre förlägna, då föremålet för deras tillbedjan så oförmodat stod mitt ibland dem. Flora rodnade ända ner i nacken.
— Nå, flickor, varför fortsätta ni inte sången? frågade förestånderskan. Låt inte oss störa.
Men sången ville inte rätt komma i gång. Orla stämde först upp men falskt — hon var inte vidare musikalisk. Annemie brast i skratt över den falska tonen, och som skratt är smittosomt, så blev glädjen allmän.
— Vad håller ni på med, miss Nelly? frågade doktor Althof och gick fram till henne. Varför gömmer ni edra händer så försiktigt?
Han smålog. Flora såg förstulet på honom, och hon skrev i sin dagbok, innan hon gick till sängs:
“Han har skänkt henne ett leende! Avundsvärda Nelly! Han såg bedårande — hänförande ut i detta ögonblick! De själfulla, mörka ögonen brunno — de fina läpparna krökte sig till ett sarkastiskt småleende — en underbar rad av vita pärlor skymtade fram genom det breda skägget. — Men Nelly är kokett — tyvärr! — Detta sätt att slå upp sina ögon!”
— Å, svarade Nelly högeligen förlägen, jag har klibbat mina fingrar på detta förskräckliga limmet! Varpå hon skyn-
122
