derna. Men det som är löjligt, det är att du tror, att hon tänker precis som du själv. — Ja du, du röjde dig, Flora!
Flora rodnade, men var förståndig nog att svara endast med en överlägsen axelryckning.
Nu voro alla förberedelser avslutade. Flickorna kommo fram med kedjor, klasar och allt annat, som skulle hänga i granen.
Vad den blev rikt besatt! Så festligt smyckad den snart stod där! Elsa beundrade isynnerhet de glänsande kottarna, som gjorde så stor effekt, där de hängde mellan de mörka grenarna.
— Det är som i en saga, ropade hon glatt. Kära träd, skaka ner dina skatter över oss! tillade hon.
— Nej, nej, sade Nelly med komiskt allvar, låt bli det, kära gran, för då faller snön ner från dina grenar och så får jag lov all smeta ner mig en gång till.
— Aldrig i livet har jag sett en så vacker julgran! förklarade Elsa.
— Ännu äro vi inte färdiga, Elsa, ropade fröken Gussow, jag hade så när glömt glittret. Varpå hon började att spinna sitt nät runt omkring grenarna.
— Så vackert, så vackert! jublade Elsa och slog ihop sina händer i barnslig glädje. Därefter slog hon armen om Nelly och dansade med henne omkring granen.
— Du är så högljudd, så du väcker småflickorna, varnade fröken Gussow, men hon såg ändå med innerligt deltagande på Elsas fröjd. Det var en tid, då även hon hade jublat av glädje — till dess stormen kom och härjade och förströdde hennes vårs blommor.
— Gå nu och lägg er, flickor, bad hon, men tyst, hör ni. God natt!
124
