— Nej, sade Elsa, sett honom har jag aldrig. Ingen kan se honom, han bor inte på jorden.
— Bor han i himlen? frågade Lilli. Vet du, där vill jag också bo, där är vackert, inte sant? Där finnas små änglar, och änglarna, de bodde förut på jorden och voro små snälla barn. — Gud har tagit upp dem till sig, inte sant, Elsa?
Barnets ord kallade fram sentimentala tankar hos Flora. Hon var redan i begrepp att uttala dem, då Nelly förekom henne:
— Vad är det lilla barnet säger? sade hon och strök vänligt smekande Lillis hand. Var har du hört det där? Ingen människa har ännu sett in i himmelriket.
— Mamma har sagt det — hon vet det, icke sant, Elsa? frågade Lilli livligt.
Elsa svarade ej utan försökte få barnet att tänka på annat.
— Längtar du hem till din mamma? frågade hon.
— Nej, svarade Lilli, jag stannar hellre här hos er. Mamma bryr sig så litet om mig — hon har aldrig tid. Hon måste oupphörligt studera, sade hon med ett lillgammalt tonfall. Och var kväll går hon till teatern.
“Jag ensam är”, citerade Flora svärmiskt ur Lillis visa.
— Kom till mig, Lilli, bad Melanie, jag skall berätta för dig en rolig julhistoria.
Å nej, Melanie, låt mig vara hos Elsa. Jag skall ändå höra på så uppmärksamt, när du berättar.
Och medan Melanie talar om sin berättelse, skola vi kasta en blick in i den stora julsalen.
De båda damerna voro nära nog färdiga med sitt dryga göra. Fröken Gussow höll ännu på att lägga omkring på de
