olika platserna en del förseglade paket. Det var de presenter, flickorna sinsemellan gåvo varandra.
Fröken Raimar stod bredvid trädgårdsmästaren, som var ivrigt sysselsatt med att slå upp de ankomna lådorna. Locken lades sedan tillbaka helt löst, så att mottagarinnorna själva skulle få packa upp.
Endast för Lillis låda gjordes ett undantag. Fröken Raimar tog upp dess innehåll och skakade på huvudet, medan hon höll på därmed.
— Se, kära fröken, all denna stass, sade hon. Jag kan inte hitta en enda förnuftig sak där. Två vita klänningar, så korta, att de knappast räcka barnet till knäet — men vackert broderade. Här ett brett atlasskärp i rosafärg — en liten muff av hermelin — ett par tunna saffianskängor och en docka i balkostym. Och en mängd konfekt — det är alltsammans. Varma strumpor och ett varmt täcke, som jag uttryckligen har bett om och som barnet nödvändigt behöver — det finns inte här.
— Här tycks ligga ett brev till er, sade fröken Gussow och tog upp från golvet en parfymerad biljett på skärt papper. Den hade antagligen fallit ut ur muffen, som förestånderskan höll kvar i handen. Hon bröt den till henne adresserade biljetten och läste följande rader:
“Jag ber eder vänligen att lägga dessa småsaker på julbordet för min Lillis räkning. Som jag hoppas, är det kära barnet friskt. Nu behöver jag ju ej hysa någon oro för henne, då jag vet att min lilla älskling är i så goda händer. Ullstrumpor och kofta skickar jag icke, jag vill ej att barnet skall förvekligas. Hon skall alltid gå i vit klänning — med bar hals och bara armar — hon är van därvid och jag önskar att hon skall fortfara därmed.
128
