Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag skall, utropade Elsa, men jag vill icke! Säg min nådiga fru mamma det!

— Ja, sade Katharina, innerligt nöjd med detta svar, ty icke heller hon var fullt belåten med, att det ånyo kommit en fru i huset, som gjort slut på deras härliga frihet. Ja, jag skall uträtta det. Nådig fröken har alldeles rätt, detta eviga befallande, när man själv är så pass gammal, är högst opassande, i all synnerhet när främmande människor höra det!

Och hon gick ned i matsalen och framförde ordagrant Elsas hälsning.

Herr Macket såg förlägen på sin hustru; han visste ju alls icke, vad detta svar skulle betyda. Hon förstod hans stumma fråga och utan att på minsta sätt låta märka den harm, som hon kände inom sig, sade hon helt lugnt: — Elsa mår icke riktigt bra, kära Macket, hon klagade över huvudvärk. Katharina har missförstått hennes svar.

Alla de närvarande förstodo genast, att fru Anna blott kom fram med svepskäl, endast Macket trodde, att det verkligen förhöll sig så som hon sade.

— Skola vi inte skicka bud efter läkaren? frågade han bekymrad.

Svaret fick han av barnet självt; det vill säga, Elsa bevisade honom, att hon icke hade ont så mycket som i ett finger. Högt jublande och skrattande rullade hon med tilljälp av en käpp ett tunnband fram över den stora gårdsplanen; jakthunden, Tyras, sprang efter det och när han med tassarna nästan hade fått tag i tunnbandet, men icke kunde hålla fast det, utstötte han ett ilsket tjut, varåt Elsa höll på att skratta sig till döds.

Herr Mackets ansikte ordentligt klarnade vid denna syn. Han reste sig, gick bort till den öppna glasdörren och ämnade just ropa på Elsa, då fru Anna hindrade honom därifrån.


13