henne allvarliga föreställningar, satte hon handen för munnen på honom.
— Jag vet ju allt, vad du vill säga mig, och jag lovar att bättra mig! Med sådana och liknande ord och löften tröstade hon sin pappa — och hur gärna lät han icke trösta sig! Han kunde aldrig på allvar bliva ond på barnet, hon var ju hans allt.
Då Elsas moder dog, lade hon den lilla hjälplösa varelsen i hans armar. Elsa hade ärvt sin tidigt bortgångna moders vackra, glädjestrålande ögon, och när hon såg på sin fader, föreföll det honom som om hans hustru, som han älskat så högt, log emot honom.
I många år förblev han ogift och levde endast för sitt barn. Då lärde han känna sin andra fru. Hennes förståndiga, milda väsen fängslade honom så att han förde henne hem som sin brud.
Fru Anna beträdde sin mans hus med den fasta föresatsen att bliva den trognaste och kärleksfullaste moder för hans barn och att uppbjuda allt för att ersätta henne den så tidigt förlorade; men varje kärleksfullt närmande från hennes sida strandade mot Elsas trotsiga motstånd. I snart ett år hade hon varit fru och styvmor, men ännu hade hon icke lyckats att vinna Elsas kärlek.
Gästerna stannade kvar till supén på Moosdorf — så hette amtman Mackets stora egendom. Då bordet var dukat och alla redan hade satt sig, frågade Macket, varför Elsa ännu icke kommit.
Fru Anna steg upp, ringde på jungfrun och befalle henne säga fröken, att bordet var dukat.
Elsa satt ännu kvar i samma ställning vid fönstret. Hon hade låst sig inne och pigan måste bulta och ropa duktigt, innan hon bekvämade sig att öppna dörren.
— Fröken skall komma ned, hennes nåd, frökens mor, har befallt det, sade Katharina och betonade “skall” och “befallt”.
12
