Fröken Raimar sade ja och Lilli tog försiktigt dockan på armen.
— Hon kan blunda, fortfor barnet. Se, fröken, hon är sömnig. Barnet var alldeles utom sig av förtjusning över denna upptäckt, och hon kunde inte hålla sig tyst ett ögonblick. Min Lori har alltid ögonen öppna, hon kan inte sova, vet fröken. Hon är dum, alls inte så snäll som den här. — Har du givit mig dockan, fröken?
— Nej, svarade denna, som själv fröjdade sig åt flickans jublande glädje. Elsa och Nelly ha sytt den åt dig. Men se här, här har du ännu en docka, som din mamma har givit dig.
Hon hade knappt en blick för den dyrbara baldamen.
— Den är alldeles för grann, sade hon, den kan jag då inte taga med mig i sängen. Den kan inte vara mitt barn. Och med dockan på armen sprang hon för att tacka Elsa.
Denna var emellertid fullt sysselsatt på sitt håll. Hon packade ur sin låda och hade inte tid att tänka på något annat. — Sedan, kära du! sade hon och avfärdade Lilli med en flyktig kyss. Hon höll som bäst ett präktigt rosafärgat klänningstyg i handen och Nelly stod bredvid och beundrade det högt.
— O, så sött! ropade hon. Så fint som spindelväv! Och så det klär dig, fortfor hon och höll fram tyget emot Elsa. Det blir en utmärkt dansskoleklänning. Du kommer att se ut som en älva i den.
Elsa var ändå ej riktigt nöjd över den dyrbara gåvan — hon såg till och med en smula obehagligt överraskad ut. Varför kunde föräldrarna inte uppfylla hennes begäran? Inte en gång hade de svarat på hennes brev.
Nelly var bra snäll — utan tecken till avund delade hon hennes glädje.
Fröken Gussow måtte ha tänkt detsamma som Elsa, ty
130
