Giv mitt lilla hjärtegryn tusen kyssar och låt henne ej glömma sin mamma.
Med tacksamma hälsningar förbliver jag
eder tillgivna
Toni Lubauer.”
— Vita klänningar och tunna strumpor! upprepade fröken
Raimar misslynt. Det är väl att vi ha sörjt en smula för
hennes behov. Jag skulle inte kunna bära ansvaret att låta
henne gå så tunnklädd.
Den unga lärarinnan var ense med henne däruti och kastade en nöjd blick på alla de vackra och nyttiga saker, som blivit uppstaplade på Lillis bord.
Trädgårdsmästaren var färdig med sitt arbete och hade lämnat rummet — damerna tände ljusen i granen, och när det var gjort, fattade förestånderskan en silverklocka och ringde.
Som genom ett trollslag sprungo dörrarna upp och den unga skaran stormade in.
Ett ögonblick stodo flickorna som bländade. Så plötsligt från mörkret in i det skarpa ljusskenet — kontrasten var alltför stor.
Lilli var isynnerhet som förstenad och höll hårt fast i Elsas hand.
— Kom, sade fröken Raimar till henne, så skall jag föra dig till ditt bord; du har ju blivit alldeles stum.
Då barnet fick se alla sina julklappar, återvände hennes livlighet.
— Så vacker dockan är! ropade hon hänförd och slog ihop sina händer. Den är för vacker! Min gamla Lori är inte på långt när så söt. — Och halmhatt har hon — och se! långa flätor! Och skolväska på armen! Snälla fröken, får jag taga den? Jag måste se den på nära håll. Får jag det?
