Att bli sentimentala hade emellertid varken Elsa eller Nelly lust för, och då den förra stack en konfektbit i den senares mun, så var det slut med den upprörda sinnesstämningen. Med rörelse åt Nelly upp konfekten, och Elsa tyckte, hon såg så lustig ut, så att hon måste skratta — och då måste Nelly naturligtvis instämma.
— Äro ni färdiga, barn? Ha alla packat upp sina lådor? ropade fröken Raimar och avbröt därmed virrvarret av röster, som ljödo över varandra.
— Ja, ja, ropade alla till svar, och nu skyndade sig envar att visa fram vad hon fått och förestånderskan såg idel glatt upprörda och nöjda ansikten omkring sig. Endast Flora såg en smula missnöjd ut. I stället för Jean Pauls skrifter, som hon så ivrigt önskat sig, hade hon erhållit Schlossers världshistoria jämte löfte att få Jean Paul, då hon visat sig mogen för sådan lektyr.
Mogen! Det var som ville man håna henne. Med sina sexton år kände hon sig så övermogen; hon som själv åstadkom poetiska arbeten — och hon, hon skulle inte få läsa Jean Paul!
Då de anhörigas gåvor blivit upplagda på ett bord, som för detta ändamål blivit lämnat tomt, och sedan flickorna också mottagit små skänker från lärarinnorna, kom äntligen turen till de förseglade och omsorgsfullt inlagda överraskningarna.
Alla möjliga lustiga saker kommo fram, och skrattet och jublet ville aldrig taga slut.
Flora hade just virat upp en lång, blå strumpa ur ett oändligt antal omslag och höll den nu i handen. Litet förundrad vände hon presenten på alla håll, dess ironiska betydelse kom hon inte genast att tänka på.
— En strumpa! undrade hon. Vad skall jag göra med den?
