— Det är ditt vapen, kära blåstrumpa, ropade Orla. Det är verkligen en stilfull idé.
— Den är från dig!
— Nej, tyvärr inte, svarade Orla.
Annemie skrattade så högt och hjärtligt att hon röjde sig som givarinnan.
— Är du ond på mig, Flora? frågade hon glatt.
En dum fråga! Tvärtom, Flora kände sig högeligen smickrad, att man värdigades räkna henne till blåstrumporna. Den broderade halsduk, som Annemie gömt inne i strumpan, gladde henne ej hälften så mycket som erkännandet att hon var författarinna. I bästa sinnesstämning knöt hon upp banden kring en pappask. Det var hårt omknutet. På locket var ett vinglas målat och med stora bokstäver hade man skrivit “Aktas” där bredvid.
Med största aktsamhet tog hon därför av locket, drog ut en del papper och fann, inslaget i fint silkespapper, ett sönderkrossat hjärta av biskvi.
— Det var avskyvärt av dig, Nelly! ropade hon sårad — hon vände sig genast till den skyldiga. Hjärtat kastade hon föraktligt undan.
— Ha inte så bråttom, Flora, ropade Greta. Se då först närmare på det krossade hjärtat.
Dröjande gjorde hon det, och då hon fann en nätt liten toalettdyna mycket skickligt gömd inuti hjärtat, kände hon sig i någon mån försonligt stämd mot den stygga Nelly.
Men icke blott Flora utan även de andra fingo del av de sarkastiska julgåvorna. Många svaga sidor blevo framvisade i dagsljuset och skoningslöst gisslade. Förestånderskan vakade över att man höll sig inom skämtets gränser, hon ansåg detta i allmänhet som ett gott medel, då flickorna ömse-
134
