— Du är ändå lustig, Nelly, skrattade Elsa. Doktor Althof skulle säga: Miss Nelly, ni har skeva åsikter.
— Nej, visst inte, svarade Nelly ivrig och lätt rodnande. Doktor Althof skulle förstå mig. Han vet hur det ser ut i mitt hjärta.
Detta föreföll Elsa ytterst komiskt och hon retade sin väninna genom att skratta åt henne.
— Han skulle få mycket att göra, om han brydde sig om att se in i edra hjärtan, ropade hon skrattande. Och om han verkligen gjorde sig det besväret, så skulle du se, hur han skulle driva med er allesammans, dig och de andra, som svärma för honom.
Elsa läste nu för tiden med iver och hon ansåg ej mera att arbetet var en plåga. Att teckna var isynnerhet roligt, och sedan hennes fader blivit så glad över den ros, hon skickat honom, strävade hon ärligt att nå den skicklighet, han i sin blinda kärlek ansåg att hon redan nått. Han betraktade henne redan som konstnärinna och hade skrivit till henne med stolthet, att han låtit sätta hennes teckning inom glas och ram och att den nu hängde över hans skrivbord. Elsa var inte riktigt nöjd härmed, hon visste ju att fadern visade hennes försök för var och en, som kom på besök till honom.
Även modern var glatt överraskad över Elsas julgåva. För henne utgjorde det ett lysande bevis på framsteg och uthållighet, som hon aldrig förut märkt hos vildfågeln. Den största glädjen hade hon emellertid av Elsas tacksägelsebrev. Det var första gången, som denna talat till henne i så varma och hjärtliga ord — fru Annas ögon fylldes med tårar av rörelse och glädje. Hon kände nu med visshet, att framtiden skulle skänka henne Elsas kärlek.
De mycket efterlängtade danslektionerna hade tagit sin början redan för fjorton dagar sedan och medförde litet omväxling
140
