skydde både språket och människorna i Tyskland. Långa jeremiader skrevo de hem och bestormade sina anhöriga med böner om att låta dem återvända.
Detta var emellertid intet nytt. Fröken Raimar lade ingen vidare vikt därvid, då hon alltid gjorde samma erfarenhet i fråga om engelskorna. Det hade till och med förekommit, att någon av dem föresatt sig att svälta ihjäl och hårdnackat vägrat att både äta och dricka. Men ännu hade ingen av dem dött av svält — när magen energiskt fordrade sin rätt, hade de uppgivit hungersdöden.
— Jag är alls inte förtjust i mina landsmänner, sade Nelly en dag till Elsa. Jag tycker mycket mer om tyskarna — ja vill inte komma hem igen.
— Landsmänner? upprepade Elsa. Säg mig genast, hur man kallar dem! Jag har ju nyligen sagt dig det.
— Ja, jag vet, det heter landskvinnor, rättade sig Nelly.
— Du är härlig! storskrattade Elsa. Landsmaninnor heter det. Säg efter det och glöm det inte sedan, du kära engelska tyska. Du är för resten inte lik dina landsmaninnor, du är inte så stel, så inbunden och så stram som de andra. De se alltid ned på en, som om de ville säga: Det är för väl att jag inte är tyska.
— Nej, försvarade sig Nelly, som plötsligt kände sin nationalstolthet vakna, du får inte säga så. De se bara strama ut, därför att de inte förstå dig, det är alltsammans.
— De äro högfärdiga, påstod Elsa fortfarande. Sök inte att urskulda dina tråkiga engelskor. Du sade själv för en stund sedan, att du inte alls tyckte om dem.
Det tillstod Nelly. Hon menade emellertid, att hon själv kunde få säga det, men hon varken kunde eller ville höra en liknande dom ur en annans mun.
