— Gör detsamma, sade Nelly, man måste vara nöjd med litet.
— Vänta, vänta ett ögonblick! ropade någon bakom dem.
Det var Annemie, som i full fart kom efter dem.
— Jag är ännu inte riktigt färdig, sade hon andlös, men det rår jag inte för. När jag drog på mig klänningen, brast ett band någonstädes — och nu hänger en spets av överkjolen och släpar ända ned på golvet. Se, se!
Alla hade stannat och sågo på henne. Nelly, som alltid var praktisk, såg genast efter vari felet bestod.
— Kom hit, sade hon, så skall jag laga dig. Men då måste jag ha nål och tråd — sedan blir du färdig med ett par styng.
Det är inte så noga, menade Flora. Här har du en knappnål, den kan nog duga. Jag har mer än en gång fästat både band och satt ihop små rispor med knappnålar.
Men det ville engelskan ej höra talas om. Hon tog Annemie med sig på sitt rum och sydde de få styngen.
— Kära, snälla Nelly, ser du, här har ett stort stycke av spetsen gått upp på min ärm, vill du inte sy det på samma gång? Du är en riktig ängel.
Nelly lagade också detta, och då det var färdigt, hjälpte hon Annemie också med en och annan småsak i dräkten — ingenting satt som det borde sitta på den lilla knubbiga skrattduvan. Handskarna voro oknäppta, kragen satt snett och en knapp felades i de halvlåga lackerade skorna.
— Du är en mycket slarvig flicka, min kära skrattduva, grälade Nelly, men nu kan jag inte hjälpa dig mera, du måste gå utan knapp i skon. Klockan slår sex, vi måste vara punktliga.
De övriga flickorna hade inväntat dem i trappan. Nu följdes de allesammans åt, men stannade utanför salsdörren, då ingen vågade vara den första som kom in.
146
