spegel för henne. Nå, vad säger du nu? Nu ser du inte längre ut som “guds ord från landet”.
— Bandet är inte illa, menade Rosi, men det är en pinsam känsla att veta, att man bär lånade saker på sig.
— O sancta simplicitas! ropade den genialska Flora. Ditt pedanteri, mitt kära barn, går nästan för långt. Här kan inte bli tal om lånade saker, vi ha allting gemensamt.
Och liksom för att göra sitt ord till handling stack hon ned handen i Melanies blomsterask, som stod öppen, tog en eldröd nejlika och fäste den vid sitt skärp.
— Du tillåter väl, Melanie? frågade hon i förbigående. Den röda färgen klär mig verkligen förträffligt, och hon betraktade sig med välbehag i spegeln.
— Var äro Nelly och Elsa? ropade Orla.
De kommo in i samma ögonblick. Båda hade klätt sig med smak. Nelly visade sig på sitt allra bästa i skotsk klänning, garnerad om hals och armer med äkta spetsar, och likaså Elsa, som lagt en bred spetskrage över sitt blåa klänningsliv. Sin korallkedja bar hon, liksom Nelly bar sin.
— Tag nu dessa tusenskönor i håret, ropade Melanie och ville fästa dem i hennes lockar. Men hon satte sig däremot.
— Gå din väg med dina tusenskönor! svarade hon avvärjande. Jag kan inte tåla att gå med döda blommor.
— Som du behagar! sade Melanie litet förnärmad och kastade de försmådda blommorna tillbaka i asken.
Flickorna lämnade nu rummet och gingo utför trappan.
— Orla är ändå finast av oss alla, sade Melanie icke utan en smula avund, till Nelly och såg på henne, som gick före dem. I sitt blåa sammetsliv och den lika färgade sidenklänningen såg ryskan mycket förnäm ut. Mina föräldrar kunna inte kläda mig i siden och sammet, så rika äro inte vi.
