— Ont! återtog pastorn leende. Nej, nej, det har hon icke! Men måste då ett barn förut hava gjort någonting ont för att komma i en läroanstalt? Det är väl icke någon straffanstalt heller! Hör nu lugnt på mig, min käre vän, fortsatte han lugnande, och lade handen på Mackets axel, då han såg, att denne blev häftig och ville rusa upp. Ni vet, hur mycket jag håller av Elsa, ni vet också, att jag blott vill hennes bästa; nåväl, jag har länge och grundligt övertänkt denna sak och har kommit till det resultat, att varken ni, er fru eller jag har kraft nog att uppfostra henne. Ingen av oss har makt över henne; huru skall det gå på detta sätt? Hon har just i dag givit oss ett slående bevis på sin egensinniga natur.
Amtmannen trummade på bordet. — Det var ett självsvåld, som jag skall bestraffa, sade han. Något elakt kan jag icke finna däruti. Elsa är ung, ännu till hälften ett barn, och ungdomen måste rasa ut. Varför skall man lägga så strama tyglar på den yrhättan och så ett, tu, tre skicka henne i en pension? Vad gör det, om hon för en gång skenar över skaklarna? Förståndet kommer först med åren! Vad säger du härom, Anna, tillade han vändande sig till sin fru, du tänker som jag, inte sant?
— För ett år sedan, då jag beträdde detta hus, tänkte jag som du, svarade fru Anna. I dag tänker jag annorlunda; i dag måste jag giva pastorn rätt. Trots all sin hjärtegodhet är Elsa mycket svår att uppfostra. Huru mycket jag än bemodar mig, vet jag dock icke, vad jag skall taga mig till med henne. Vanligtvis gör hon tvärt emot vad jag säger henne. Beder jag henne läsa över sina läxor, så antingen låtsar hon som om hon icke förstått mig, eller också tager hon, ehuru motvilligt, sina böcker, kastar dem på bordet och sätter sig framför dem, men befattar sig med allting annat utom läxorna. Efter en liten stund stiger hon upp från bordet och så är hon borta! Da hjälpa
