varken goda ord eller stränghet, hon vill inte. Fråga herr pastorn, han vet, huru bristfälliga hennes kunskaper äro; hon kan inte ens stava.
— Vad gör det hos en flicka? invände Macket och reste sig upp. Någon lärd dam skall hon icke bliva; kan hon blott skriva ett brev och vet, att två gånger två är fyra, så är det nog.
Pastorn log. — Det kan icke vara ert allvar, käre vän. Eller skulle ni tycka om, ifall man sade om er dotter, att hon är dum och okunnig? Elsa har goda anlag; det fattas henne blott håg och lust för att läsa. Båda skulle hon snart få, om hon endast komme tillsammans med andra unga flickor vid hennes ålder. Deras flit skulle väcka hennes ambition och bliva hennes bästa läromästare.
Macket insåg nog sanningen av dessa ord, men kärleken till hans barn tillät honom icke att öppet erkänna den. Blotta tanken på att sända henne ifrån sig var förfärlig för honom. Att icke dagligen få se och höra henne — det var, som om solen skulle upphöra att skina, som om ljus och liv skulle tagas ifrån honom.
Fru Anna förstod, vad som föregick i hennes mans hjärta; kärleksfullt gick hon bort till honom och fattade hans hand.
— Tro icke, att jag är hård, Richard, fastän jag gillar vår väns förslag, sade hon. Elsa står nu på gränsen mellan barn och kvinna; ännu har hon tid att taga igen det försummade och att lära sig tygla sitt oböjliga sinne. Sker det icke, så händer det en dag att man kommer att kalla vår dotter okvinnlig. Vore det icke förfärligt?
Han hörde knappt, vad hon sade. — Ni vill stänga henne inne, sade han uppbragt, men det står hon icke ut med. Låt henne åtminstone först bliva litet äldre, det är ju god tid ännu att skicka bort henne.
Häremot protesterade fru Anna och pastorn på det bestäm-
16
