Sida:I pensionen 1919.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Läkaren slog ett pulver i ett glas vatten och räckte henne. Det var svårt att få barnet att taga in det och först, då Elsa talade milt och vänligt bad henne, öppnade hon läpparna. Då hon druckit blev hon lugnare och föll i en lätt slummer.

— Var bo barnets föräldrar? vände sig läkaren till fröken Gussow. Jag råder er att genast underrätta dem om sjukdomsfallet. Jag vågar inte svara för utgången. Vi ha att göra med en svår hjärninflammation.

— Endast modern lever, svarade doktor Althof och erbjöd sig att genast avsända ett telegram till henne. Efter hans beräkning skulle hon kunna vara här redan följande afton.

Innan han gick, återvände han ännu en gång till danssalen för att underrätta förestånderskan om vad läkaren sagt. Nelly, som just dansade fransäs med Georg Breitner och ej kunde gå ut ur ledet, sände honom en oroligt frågande blick. Hon märkte genast att han inte hade något gott att berätta. Om dansen blott slutade, så att hon kunde skynda till honom! Men han väntade inte, han försvann ur salen efter ett par minuter och lämnade Nelly i den häftigaste oro. Hade Lilli blivit sämre? Fröken Raimars lugna ansikte gav intet svar på denna fråga. Hon hade sitt vanliga välvilliga leende, där hon talade med några av gästerna utan att på minsta sätt se upprörd ut.

Hon var likväl orolig, fast hon mästerligt förstod den sällsynta konsten att behärska sig. Varför skulle hon störa glädjen? Inom en kvarts timme skulle dansen vara slut, då skulle flickorna gå till vila, utan att höra, hur det stod till med den sjuka. Ungdomen behöver sömn, sade hon till sig själv, isynnerhet efter en genomdansad natt. Om Lillis tillstånd försämrades, så skulle flickorna ju nästa morgon få höra den sorgliga nyheten.

Elsas försvinnande hade väckt åtskillig uppmärksamhet, men Nelly hade urskuldat henne, genom att svara på alla frågor:


11*163