Sida:I pensionen 1919.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

utom sig av förskräckelse och fasa. Hon höll sig fast i fröken Gussov och blev dödsblek utan att hon ändå kunde få ett ord över sina bävande läppar.

— Gå tillbaka dit ner, Elsa, sade doktor Althof och fattade hennes hand. Kom, jag skall följa med er.

Men hon skakade på huvudet.

— Jag stannar här, sade hon sakta men bestämt, jag lämnar inte Lilli.

Och fast tonerna av Straussvalsen smekande och lockande trängde genom natten in i det stilla sjukrummet, tänkte Elsa inte på att återvända ill glädjen och munterheten därnere. Hennes själ var helt och hållet fylld av oro för hennes älskling.

Endast få ögonblick låg Lilli lugn och med slutna ögon — sedan började hon åter att yra, ännu häftigare än, förr. Än ropade hon på Elsa och ville dansa med henne, än ville hon leka med Kristusbarnet, slutligen började hon att med svag och matt röst sjunga: “En liten fågel är jag.”

Vad barnets sång lät sorgsen och vemodsfull! Elsa måste vända sig bort, heta tårar runno nedför hennes kinder och det var, som om hennes hjärta ville brista.

— Jag fruktar det värsta, sade fröken Gussow högst upprörd. Om doktorn ville komma ändå!

Hen dröjde alls inte länge, men det föreföll henne som en evighet, innan han kom. Han såg på barnet och studsade. Hur hade Lilli inte förändrat sig, sedan han såg henne senast, vart hade det blomstrande, levnadsglada barnet från i går tagit vägen? De runda kinderna voro infallna och de stora, mörka ögonen stirrade uttrycklöst ut i luften. Han tog hennes hand och kände henne på pulsen — men hon märkte ingenting utan fortfor att sjunga, helt sakta: “Jag ensam är —”

— Aj, aj! skrek hon plötsligen och tryckte handen mot sitt huvud. Katten biter mig! Tag bort den, fröken, tag bort den!


162