Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Läkaren tillrådde detsamma, och hur ivrigt bönfallande flickan än såg på förestånderskan, så måste hon foga sig.

— Du är en snäll flicka, sade fröken Raimar vänligt och hennes röst var så vek, som om hon höll sina tårar tillbaka, men du kan inte få som du vill den här gången. Du kunde bli sjuk själv, om du stannade här. Du kan ju ändå inte hjälpa Lilli. Ser du — hon känner varken igen dig eller oss.

Innan Elsa lämnade rummet, gick hon sakta fram till Lillis säng. Darrande tog hon den lilla, brännande handen, böjde sig ner och tryckte en kyss på den. God natt, min älskling, viskade hon sakta, god natt?

Och med en lång, tårfylld blick tog hon avsked av det bleka ansiktet, och hon kände att det var ett avsked för alltid. Därefter skyndade hon ut — med näsduken pressad emot munnen för att ej skrika högt av sorg.

Utanför — alldeles utanför dörren stod Nelly. Hon hade obemärkt följt efter fröken Raimar och väntade på Elsa, som nu tröstlös föll henne om halsen, varpå Nelly förde henne upp på sitt rum. Där kastade sig Elsa förtvivlad på sin säng och dolde sitt ansikte i kuddarna, medan hon grät högt.

— Är hon så dålig? frågade Nelly.

— Hon dör, Nelly, snyftade Elsa utom sig, vår lilla älskling dör.

Nelly blev blek och började att darra häftigt, men hon kunde ingenting säga. Hon kunde aldrig giva luft åt sin smärta som Elsa. Dennas ohejdade gråt var något helt och hållet främmande för Nelly. Det var ej att undra på. Elsa hade aldrig sett sorg och lidande i ögonen, hennes sorglösa ungdom kunde man likna vid en solig majdag, som ler över jorden från en blå himmel utan moln. Men Nelly! Hur många djupa skuggor hade inte redan fördunklat hennes

166