unga liv! Hon mäste tänka på sin fader, som gick bort så ung och lämnade henne föräldralös kvar.
Hon satte sig bredvid Elsa på hennes säng och tog hennes hand.
— Kom och sätt dig! sade hon med något osäker röst. Du blir sjuk själv, om du inte söker lugna dig. Och om vi än gräto oss till döds, så blir det stackars barnet inte friskt för det. Om Gud sagt: Jag vill taga den lilla ängeln till mig — vad kunna vi då göra? — Elsa, det är alls inte olyckligt att dö som litet barn. Vem vet, om inte ett sorgligt liv väntede vår lilla älskling; det är då mycket bättre, att hon är död. — Jag har ibland önskat, att Gud skulle tagit mig till sig, medan jag var ett litet barn.
Så sorgligt hon talade! Elsas medlidande vände sig genast till Nelly. Hon svarade intet, men hon reste sig upp och omfamnade henne fast och innerligt. Och de båda flickorna i sina lätta baldräkter, som de tagit på sig med förhoppning om endast glädje, slöto i detta ögonblick av allvar ett innerligt vänskapsförbund för hela livet. Månen bröt plötsligt fram ur de täta molnen och smekte med sina bleka strålar de båda väninnornas ansikten — två rosor som knoppades på samma stam.
★
Det var en sorglig söndag, som följde efter balen. Då flickorna sutto vid morgonkaffet, ännu uppfyllda av sina minnen, kom fröken Gussow in. Åsynen av henne kom det muntra pratet att förstummas — hennes bleka och förgråtna ansikte förkunnade intet gott. Elsa och Nelly skyndade genast fram till henne, de hade hittills hållit sig ifrån de övriga, då det var omöjligt för dem att deltaga i den andras glädje.
