Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ni ha alls intet sinne för den högre diktningen, och jag skall tacka Gud, när det blir påsk och jag får lämna detta prosaiska ställe.

Hon övergav de otacksamma och sökte upp Rosi. Om igen annan ville beundra hennes dikter, så hade hon alltid i “dygdemönstret” en tålmodig åhörarinna. Men inte begriper hon sådant, menade Flora med en suck.

Elsas brev till henes mor var avsänt. Sedan dess hade åtta dagar förgått och ännu hade hon ej fått något svar. Hon var orolig och ledsen däröver, men Nelly tröstade henne.

— Det är ju ingen evighet, sedan du skrev, sade hon. Du tänker oupphörligt på det, och därför blir tiden så lång för dig. Jag slår vad om att du i dag får ett långt och roligt brev. Jag anar det.

Och mycket riktigt! Nellys aning, som egentligen inte var så allvarsam menad, gick i fullbordan. Det kom ett brev till Elsa.

— Kom in till mig, Elsa, jag har något att tala om för dig.

Med dessa ord mottog fröken Raimar henne, då hon kom ifrån kyrkan.

Med klappande hjärta följde Elsa. Vad kunde det vara?

— Jag har nyss fått ett brev från din fader, kära barn, däri han ber mig meddela dig en riktigt glad nyhet. Anar du inte, vad det kan vara?

— Nej, svarade Elsa och såg i otålig spänning på fröken Raimar.

— Du har fått en liten broder. Se här, läs själv — din fader har lagt in ett brev till dig.

Men Elsa kunde ingenting läsa i detta ögonblick. Nyheten hade på en gång glatt och uppskakat henne i hennes innersta. Blodet trängde sig upp i hennes kinder, och innan hon kunde

173