Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

När du var hemma hos henne, var du ju också en ouppfostrad, dum “baby”, men nu har du blivit en ung dam.

— Tror du det på allvar, Nelly? frågade Elsa och såg frågande på Nelly med sina barnsliga ögon.

— På fullt allvar, och jag skall giva dig ett gott råd: Skriv ett långt brev till din mamma och tala om för henne, vad du tänker.

Elsa funderade ett ögonblick.

— Du har nog rätt, Nelly, sade hon sedan med bestämdhet, jag skall skriva till henne, det är jag henne skyldig. Jag skall göra det redan i dag. Måtte hon endast svara på det mycket snart, jag blir inte lugn förrän hon gjort det.

Just som hon satt sig ned för att verkställa sitt beslut, kom Flora in med strålande ögon.

— Jag är tvungen att läsa upp mina nyaste dikter för er, sade hon upprörd. Det är det bästa, jag ännu har skrivit. Ni få lov att höra dem.

Hon slog upp ett drygt häfte, där hon besjungit Lillis död i sinsemellan mycket olika tonarter.

“Elegie över en av stormen bruten rosenknopp,” började hon att läsa.

Nelly höll sig för öronen.

— Var tyst! Jag vill inte höra dina dumheter! Förarga mig inte med dem!

Elsa instämde.

— Låt oss vara i fred, Flora, sade hon. Vi äro så ledsna, så vi kunna inte skratta. Och det vet du, att dina dikter alltid narra oss att skratta.

Djupt förnärmad slog Flora igen häftet, på hvars omslag där stod med stora bokstäver: “Floras klagosånger.”


172