Elsa hade orsak att vara nöjd. Undantagandes i ett par ämnen såsom räkning, hade hon gjort goda framsteg. Hennes allvarliga flit, hennes uppförande, som var otadligt, isynnerhet på sista tiden — efter Lillis död — framhölls med lovord av både lärare och lärarinnor — endast den engelska lärarinnan delade ej de övrigas åsikt. Miss Lead hyste fortfarande fördom mot Elsa, som hon fann klumpig och bullersam, och vars engelska uttal missen aldrig kunde berömma.
— Var inte ledsen för det, Elsa, sade Nelly, då de båda blivit ensamma. Du talar alls inte dåligt engelska, och du uttrycker dig alltid bra. För övrigt kan du trösta dig med, vad som här står om mig. Varpå hon räckte fram sitt betyg, där Elsa läste: “Särskild anmärkning: Nelly gör mycket obetydliga framsteg i tyska språket.” Är det inte orättvist? frågade hon. Jag bemödar mig allt vad jag kan med edert krångliga språk.
Nu blev det Elsas tur att trösta. Hon lovade att inte låta Nelly säga något tyskt ord orätt utan att rätta henne, däremot skulle Nelly minst en timme om dagen tala endast engelska med sin väninna.
Flora var i högsta grad förargad. Hon fann det “i sanning storartat”, att doktor Althof givit henne blott simpelt “underkänt” i litteraturhistoria. — Åt mig! ropade hon, så snart hon ej längre hade läraren framför sig. Åt mig! Jag som själv så länge varit sysselsatt med litterärt arbete! Men ni skall så se, herr doktor, ni skall få se!
Denna mystiska antydan hade avseende på hennes sista arbete. Hon hade dagen förut skrivit den sista raden däri och tillika med en biljett lämnat det till genomläsning åt doktorn. Med anspråkslös självkänsla hade hon hoppats, att man skulle uppföra hennes sagospel på förestånderskans instundande födelsedag. Skulle doktorn anse några små ändringar nödvändiga, så ville hon gärna rätta sig efter hans råd.
176
