bättre till en sådan roll, men Rosi saknade totalt varje tillstymmelse till dramatisk talang och skulle aldrig gått i land med en roll. Hon talade dessutom vida sämre franska än vad Flora gjorde.
Fröken Gussow var mycket bestämd.
— Som du vill, Flora, sade hon. Om det inte roar dig att mottaga den roliga rollen, så låter jag någon av förmiddagseleverna spela den, och då får du nöja dig med att vara åskådare för denna gång.
Men att sitta bland åskådarna roade Flora ännu mindre. Efter någon tvekan bestämde hon sig — med mycken självuppoffring, som hon påstod — att spela den gamla frun. Elsa och Melanie, som skulle spela hennes döttrar, passade utmärkt för sina roller — Melanie utstyrd, elegant och fåfäng, Elsa raka motsatsen. Vild och obändig, halsstarrig och näsvis, naturligtvis allt annat än elegant, gör hon de galnaste streck och den svaga modern kan alls ej rå på henne. Då uppträder en ung släkting, intresserar sig för den otämda fågeln och förstår att genom vänlighet och bestämdhet väcka hennes goda sidor och tämja hennes trots. Slutligen blir hon hans brud.
— Orla, du kan taga kusinens roll, sade lärarinnan.
— Orla? utbrast Elsa förvånad. Hon kan väl inte spela herre!
Vid Elsas oskyldiga fråga uppstod en verklig storm bland flickorna. Alla talade på en gång och alla ville de upplysa Elsa, som ingenting visste.
— Vet du då inte, att vi bruka ha det så? frågade Orla.
— Vi få inte spela teater tillsammans med herrar, sade Flora hånfullt, de äro förbjudna i pensionen.
Du är lustig, Elsa, ropade Melanie. Det är just det otrevliga att vi flickor också måste spela herrollerna.
