— Herrar! Herrar! sade Annemie och bara skrattade. Man kan skratta ihjäl sig åt er!
— Ja, om herrar vore med, så ville jag spela Elsas roll, hördes Gretas starka röst över de andras, men nu —
— Nu får du spela bondgossen, Greta, avbröt fröken Gussow. Man hade helt och hållet glömt hennes närvaro. Och nu ber jag er vara lugna, ni bråkiga flickor! Fröken Raimar hade minsann sina skäl för vad hon bestämt — hur våga ni sätta er häremot? Att ni ännu äro för barnsliga för att förstå dem, det har jag nu märkt alltför tydligt. Ni borde skämmas! — Sätt er nu vackert ned och skriv av edra roller, i morgon skall var och en läsa upp sin roll.
Med dessa ord lämnade hon flickorna.
Alla voro nu tysta, undantagandes Greta, som inte kunde avhålla sig från att säga: — Tråkigt är det ändå, när inga herrar äro med! Och den dumma bondpojken tänker jag inte spela.
Men hon spelade honom ändå och det visade sig snart, alt hon passade utmärkt till denna roll.
De dagliga repetitionerna förströdde flickorna, som fröken Raimar önskat. Elsa fann isynnerhet ett stort nöje i denna sysselsättning, som var fullkomligt ny för henne. Hon övervann snart sin första rädsla och utförde sin roll till fröken Gussows belåtenhet — ibland kunde lärarinnan inte låta bli att småle över den högst natursanna framställningen.
Till generalrepetitionen skulle alla infinna sig i sina kostymer för att de skulle vänja sig vid varandras utseende. Denna förordning var särdeles lämplig, ty då de sågo varandra i de komiska dräkterna, kunde de inte avhålla sig från att skratta.
Flora med kanonlockar vid tinningarna, i en liten mössa,
184
