med lornjett, som hon ständigt höll upp mot sina ögon, var oigenkännlig. Den eleganta svarta klänningen med släp gjorde, att hon såg mycket längre ut än hon var. Hon hade nu helt och hållet försonat sig med sin roll som gammal fru, och de lovord, hon mer än en gång fick höra av fröken Gussow, kommo henne att fundera över, om inte teatern vore hennes egentliga framtidsbana, och hon drömde dag och natt om dessa tiljor, “som föreställa världen”, om sin framtid som författarinna och scenisk konstnärinna, den stora framtid, som väntade henne.
Orla tog sig förträfflig ut i sin jägarkostym, med den gröna hatten käckt på sned, och de små mustascher, som hon hade sotat på sin överläpp, gåvo henne ett mycket manligt utseende och klädde henne förträffligt.
— Du är stilfull, Orla, sade Melanie och betraktade Orlas jaktstövlar med hänryckning.
— Så där borde du alltid gå klädd, tillade Flora på fullt allvar och blev naturligtvis ulskraltad.
Greta var en bondgosse, alldeles sådan hon skulle vara, klumpig och högröstad. Melanie trivdes utmärkt i den koketta och eleganta dräkt, hon utvalt åt sig. Hon ställde sig framför spegeln och ändrade litet här och där på sin kostym. Och Elsa?
Hon kom in sist av alla och vid åsynen av henne uppstod ett så enstämmigt skratt, att fröken Gussow hade svårt att tysta flickorna.
— Så du ser ut, Elsa! ropade hon skrattande. Kom hit, så får jag se närmare på dig. Vill du verkligen uppträda i de där kläderna? Nej, vet du, det går inte för sig. En och annan ändring få vi lov att göra på din kostym. Du är då inte kokett, eljest hade du aldrig tagit på dig den där klänningen.
