Sida:I pensionen 1919.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

buketten, som hon räckt honom. Så, nu är det tillräckligt. Tack!

Han steg upp och gick ifrån henne. Hon blickade efter honom med ögon, som lyste — hon hade lagt märke till, att han stuckit hennes blommor i knapphålet.

— Hur kan du bära dig så taktlöst åt! utbrast miss Lead, som hade sin plats alldeles bakom Nelly, och ryckte henne med sin skarpa röst med ens ur hennes paradis. Ett sådant uppförande! Jag har hört varje ord. Blygs du inte över att skänka blommor åt en herre!

Som en iskall vind plötsligt ilar över en nyss utsprucken blomknopp, så förstörde dessa ord Nellys glädje.

— Har jag gjort något orätt? frågade hon ängsligt. Jag ber er, miss, säg om det var opassande? Tror ni att doktorn anser mig för påflugen?

Tanken på denna möjlighet pinade henne i hög grad och kom blodet att rusa upp till hennes kinder. Med verklig ångest väntade hon på ett lugnande ord och såg forskande på lärarinnans ansikte, som alls icke hade något milt uttryck.

— Åtminstone kommer han att anse dig en smula enfaldig, svarade hon utan förbarmande, om han också inte finner dig påflugen.

— Nej, nej, ropade Nelly förskräckt. Han skall inte döma sin lärjunge så strängt.

— Jaså, du vet det så säkert? fortfor miss Lead att pina henne. Du är inte längre något barn, som man kan tillgiva sådana uttryck av tanklöshet — en vuxen flicka får inte blint följa vart och ett av sina infall.

— Jag skall bedja honom att igen blommorna, sade Nelly djupt skamsen.

— Nej, låt bli det, om du inte vill blottställa dig i ännu högre grad. Du bör tiga och inte glömma dig så en gång till.

190