Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En blivande lärarinna måste lära sig att tänka på varje ord, varje blick, på sin hållning framför allt. Kom alltid ihåg det!

Sorgsen såg Nelly ned på golvet efter denna hårda tillrättavisning. Borta var nu hennes goda lynne, hela festen var förstörd. En het tår föll ned ur hennes öga på blommorna, som varit orsak till hennes bekymmer. De rent av brände hennes hand och hon hade gärna kastat dem långt ifrån sig. Tyst och avsides höll hon sig hela aftonen, och om doktor Althof kom i hennes närhet, så undvek hon honom. Hon skulle ej kunnat möta honom nu, miss Lead hade helt och hållet tagit ifrån henne den förra glada frimodigheten.

Då flickorna gingo och lade sig efter festens slut, satt Nelly alldeles emot sin vana tankfull kvar.

— Hur är det med dig? frågade Elsa. Du är så tystlåten i kväll.

— Å, ingenting! svarade Nelly hastigt och steg upp från sin drömmande ställning. Det är ingenting alls.

Det var första gången hon förteg sanningen för sin bästa väninna. Hon kunde omöjligt tala om sin sorg, och ändå — vad var det, som trots alla bekymmer kom hennes hjärta att klappa häftigare och som genomströmmade henne som en vårvind?

Hägg och syren hade blommat ut och det blev nu rosornas tid. Nelly och Elsa promenerade efter kvällsvarden i trädgården, och då de hörde en näktergal slå sin drill i skogen, stannade de lyssnande.

— Så vackert! utbrast Nelly. Kom, låt oss sätta oss här och höra på.


191