De hade lagt sina armar om varandras liv och talade ej ett ord. Den stilla, doftande kvällen, månen som silverklar steg upp på aftonhimlen, näktergalens smältande sång väckte en aningsfull, aldrig förr känd stämning i deras unga hjärtan.
— O, Elsa, avbröt Nelly med en suck den högtidliga tystnaden, nu far du snart härifrån och lämnar mig ensam. Jag är så ledsen, när jag tänker på det.
Även Elsa var vemodigt stämd, och hennes ögon blevo fuktiga vid tanken på att skiljas från Nelly. Men hon dolde modigt sin sinnesstämning och försökte att trösta sin väninna.
— Ännu dröjer det ju länge, innan jag lämnar pensionen, sade hon, du vet ju att mina föräldrar vilja, att jag skall stanna här till den första september. Vi ha ännu åtta veckor att vara tillsammans, Nelly. Det är ju en mycket lång tid, tänk dig, åtta hela veckor!
Nelly skakade sorgsen på huvudet.
— Nej, svarade hon, det är en mycket kort tid. Det är inte heller fullt åtta veckor, om du räknar ordentligt. Vi ha i dag redan den sjunde juli — till första september är det femtiofyra dagar. Det fattas sålunda två hela dagar i åtta veckor.
Elsa måste skratta, hur bekymrad hon än var.
— Du söta, kära Nelly, utropade hon och kysste henne hjärtligt på munnen. Du är då alltid rolig, till och med när du är bedrövad! Vet du vad? Vi skola inte redan nu börja göra det svårt för oss genom att tänka på vår skilsmässa. Vi skiljas ju heller inte för hela livet. Du kommer snart och hälsar på mig — säg?
Men Nelly var vemodigt stämd denna afton och kunde icke tröstas. Hon försökte visserligen att hålla sina tårar tillbaka, men de trängde likväl alltid fram igen. Elsa lutade sitt huvud mot hennes skuldra och satt tyst. I hennes inre stred sorgen
192
