— Mina kära väninnor! började hon. Då prasslade det i grenarna över dem och flickorna skreko av rädsla.
Vad var det? frågade Annemie. Tänk, om någon gömt sig uppe i trädet!
— Eller att vi få se ett spöke en gång till? sade Melanie med bävande läppar.
— Här är så hemskt! sade Greta. Jag blir rädd.
— Ett sådant där spöke med stora eldögon och fladdrande hår, sade Nelly och knuffade till Elsa, ja, det vore förskräckligt!
Orla stod lugn och orädd.
— Ni skulle blygas! ropade hon till dem som avbrutit henne. Äro ni småbarn eller ej? Kan en stackars liten läderlapp skrämma er på flykten? Den, som är rädd, gör bäst i att gå sin väg; vad jag har att säga, är inte för barnungar. Vilja ni vara förnuftiga?
— Ja, ja, svarades det, visserligen en smula tveksamt från en och annan, men nyfikenheten övervann fruktan.
— Så hör på mig! Låt oss här i skuggan av vår älskade lind sluta ett förbund, som skall förena oss i vänskap för hela livet. Det dröjer ju inte länge, innan vi lämna pensionen och ödet skingrar oss åt östan och västan.
— Östan och västan! återtog Flora halvhögt.
— Jag vill därför fråga er, skall det få skilja oss för alltid? Jag säger nej, vi vilja träffas igen. Vi ha trofast hållit tillsammans, vår vänskap får icke förgå som en dimma.
— Som en tom dimma, repeterade Flora som ett eko.
— Tyst! ropade de andra. Låt Orla tala.
— Jag frågar er därför: Vilja ni i detta högtidliga ögonblick lova mig att återvända hit efter tre år? Här under denna lind skola vi återse varandra, återförena oss med varandra den sjunde juli, klockan elva på förmiddagen. Vilja ni det?
