Sida:I pensionen 1919.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, ropade man enstämmigt och livligt, vi komma.

— Svär på det!

Hon lyfte sin högra hand och alla de övriga följde hennes exempel. Endast Rosi dröjde.

— Det kan komma hinder i vägen, som göra det omöjligt för oss att resa hit, sade hon med sin späda röst.

— Hinder — det vill säga endast verkliga hinder — göra eden ogiltig, förklarade Orla. Men i så fall vare den uteblivande skyldig att i ett utförligt brev tala om orsaken till sin frånvaro. Svär också på det!

Åter höjdes händerna och nu tvekade ej ens Rosi att vara med.

— Nu ha vi förbundit oss därtill, tog Orla åter till ordet. och var och en av oss skall hålla sin ed. För att vi skola ha den i minne, vill jag göra er ett förslag. Till påminnelse om denna heliga timme skola vi låta göra enkla ringar av silver, som vi bära på vänstra handens lillfinger. Var och en av oss får en sådan och bär den till sin död.

— Ända till sin död, repeterade Flora långsamt och elegiskt.

Idéen med ringarna ansågs förtjusande och “stilfull” och mottogs med hänförelese. Orla, som hoppat ned från sin upphöjda plats, blev omringard och överhopad med smickrande lovord. Melanie spådde henne till och med en stor framtid såsom talare, hon hade talat “som en hel hjälte”.

Alla voro för övrigt i en exalterad sinnesstämning. De omfamnade varandra, kysste varandra och svuro varandra ömsesidigt den trognaste vänskap, som endast döden skulle kunna slita sönder.

De trodde med mycket allvar på varandras löften, och deras oskyldiga tro förgiftades ej av några slags tvivel. Månen tittade fram mellan grenarna och betraktade liksom med hån det

196