Sida:I pensionen 1919.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

henne. Han var redan färdig att säga ett skämtsamt ord till henne, men han underlät det, då han såg hur täck hon var. Med nedslagna ögon och mycket förlägen stod hon där. “Som en skogsblomma,” hade tant Lange sagt till honom, nu förstod han, vem hon talat om.

— Jag hittade detta brev därborta, sade han. Tillhör det kanske er?

En hastig blick visade henne, att det var brevet från hennes fader, han höll i handen.

— Ja, svarade hon, betydligt skamsen över att hon varit så obelevad att hon sprungit undan. Ja, det är mitt.

Hon tog emot det utan att se på den unge mannen.

— Tack, sade hon och ämnade gå vidare efter en flyktig hälsning.

— Och utanskriften är till er? frågade han vidare och hejdade henne.

Men innan han hunnit avvakta hennes svar, utropade han glatt och leende:

— Ni är — ni är fröken Elsa Macket! Jag ser att ni håller fotografien i handen. Det var då löjligt!

Förvånad såg Elsa på honom och uppläckte nu först att han hade ett vackert, solbränt ansikte.

— Förlåt mitt opassande skratt, urskuldade han sig, men ni skall förstå orsaken, då jag får förklara för er… Men först måste jag presentera mig — mitt namn är Gontrau.

Han tog av sig sin mjuka filthatt och hälsade artigt och vördnadsfullt.

— Gontrau! ropade Elsa, strålande av glädje. Verkligen? Men ni är väl ändå inte — inte —

— Lantrådet? fyllde han i. Nej, det är jag inte, jag är bara hans son.


214