Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag var bra enfaldig, när jag gick undan för er, sade hon rodnande. Men jag visste ju inte, vem ni var; jag trodde att ni var en främmande herre, som ville göra narr av mig. Ni kan inte tänka er, vad jag var orolig, då jag blev lämnad ensam här. Jag kände mig som ett barn, som har gått vilse och alls inte vet, vart det skall taga vägen. Nu är jag så glad, så förfärligt glad! Men var äro edra föräldrar? Hon kom med ens att tänka på, att de ej voro här. Vill ni inte föra mig till dem?

— De kunde tyvärr inte taga emot er här, sade Leo, som med mycket välbehag hört på hennes barnsliga ord. Min fader råkade ut för en liten otur. Just som han skulle stiga upp i vagnen för att fara hit, vrickade han sin fot, så att han måste stanna hemma. Mamma kunde då inte heller fara — fast hon var ledsen däröver — hon måste stanna för att hjälpa pappa. Denna otur är orsaken till att jag kom för sent, och jag beklagar mitt dröjsmål av hela mitt hjärta, då jag hör att ni har varit orolig. Mamma hade glatt sig så mycket över att själv få taga emot “den lilla”. Ja, den lilla! upprepade han och log åt hennes förvånade utseende. Det är er herr fader, som är orsak till vårt misstag. Han talade alltid om sin “lilla” eller om sitt “barn”, som måste göra den långa resan ensam och utan någon beskyddare. Han var rädd att den “lilla fickan”, som lämnade pensionen, skulle råka ut för något äventyr. Naturligtvis väntade vi därför ett barn, en halvvuxen flicka på tolv eller högst tretton år.

— Ja, pappa! utropade Elsa och skrattade, men inte så friskt och naturligt som eljest, det klingade en smula tvunget. Hon var alls ej förtjust över att hennes fader ansåg henne för en barnunge. Pappa är så lustig! Han tror, att jag ännu är en liten flicka. Han blir nog förundrad, när han får återse mig. När man är sjutton år, är man inte barn längre.


215