Sida:I pensionen 1919.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Vad ni är lik er fader! fortfor han livligt. Munnen, tänderna, hakan, det är alldeles tydligt. Han sköt lampan närmare henne för att bättre kunna se henne. Håret har ni ärvt av er moder och de bruna ögonen likaså, det vill säga endast vad färgen och teckningen vidkommer. Uttrycket är hos er mera livligt — ni har inte er salig moders blida uttryck. Kan ni se ond ut? frågade han skämtsamt.

— Men käre gubben min, avbröt honom fru Gontrau. Först börjar du en riktig examen med vår kära Elsas yttre — och nu börjar du övergå till hennes karaktär! Kom till mig, kära barn, jag skall befria er. Jag skall följa er upp på ert rum, så får ni vila litet efter den långa resan. Jag har inkvarterat er alldeles vägg i vägg med min sängkammare — gästrummen ligga eljest en trappa upp, men jag tänkte att barnet kunde vara rädd att ligga ensam däruppe.

— Så snällt! utbrast Elsa i barnslig glädje och förrådde därigenom, att hon i fråga om sådant som att ligga ensam i en våning var ett verkligt barn.

— Leo, sade lantrådet till sin son, då fruntimren lämnat rummet, är hon inte en präktig flicka?

Den tilltalade tycktes vara djupt intresserad av sin tidning. Fadern måste än en gång upprepa sin fråga, innan han fick något svar.

— Åjo, svarade Leo då ganska likgiltigt, hon är mycket nätt.

— Nätt! Det är väl inte rätta ordet, när det är tal om en så älskvärd ung flicka. Har du då inga ögon i huvudet? Jag säger dig att det är karakter hos den “nätta” flickan, och det mera än du tycks kunna ana. En enda blick, så ser jag det genast! Du har ingen omdömesförmåga, min gosse — i det fallet står far din över dig.


221