Leo sade ingenting, utan läste vidare.
Aftonens timmar förrunno i livligt samspråk. Elsa pratade och berättade utan att på minsta sätt känna sig besvärad. Hon kände sig som hemma bland dessa vänliga människor. Landråtet fann nöje i att retas med henne, och hon förstod att svara på hans skämt.
— Stanna här ett par dagar, sade han slutligen, det är alltför kort tid att vara här till i morgon middag. Vi telegrafera till edra föräldrar, att vi behålla er kvar, och, de skola alls inte upptaga det illa.
Leo kastade på Elsa en hastig blick, som föreföll som en bön. Även erbjöd han sig att rida till stationen nästa morgon för att därifrån avsända ett telegram. Fru Gontrau ställde sig också på sin mans sida och förenade sin bjudning med hans.
— Det skulle vara en stor glädje för oss, om ni ville stanna, bad hon. Vi sakna ett friskt element här i hemmet. Ni har den lyckliga förmågan att kunna sprida liv och glädje omkring er.
— Nej, bed mig inte, sade hon, jag kan inte stanna kvar. Jag kan inte, så utmärkt jag än trivs här. Mina föräldrar vänta mig i morgon och jag längtar också mycket efter dem och är så nyfiken att få se min lille bror. Han vet ju inte ens av att han har en stor syster.
Det var ingenting att invända mot dessa skäl. Elsas svar var så äkta barnsligt och naturligt.
Fru Gontrau strök hennes krusiga lockar tillbaka och klappade henne på kinden.
— Ni har rätt, mitt kära barn, i att hålla fast vid er resplan. Vi skola inte vidare plåga er med våra böner. Men ni kommer säkert tillbaka hit på en längre tid. Om några
222
