Dagen före avresan stängde Elsa sig inne på sitt rum och begynte att packa. Men huru? Huller om buller, allt eftersom hon fick fatt i sakerna. Först den kära blusklänningen och läderbältet; det bara kastades ner i kofferten och packades ihop med händerna; så de höga stövletterna, som de voro, med smuts och damm på; vidare en gammal dragharmonika, som hon inte kunde få fram mer än ett par toner ur, ett nytt hundhalsband med ett långt snöre, en uppstoppad kanariefågel, och till sist, sedan den märkvärdigaste blandning av saker vandrat ned i kofferten, tog hon ett glas, där hon hade en lövgroda. Det låter nästan otroligt, men även den skulle läggas ner — hon hade vant sig så vid det lilla djuret. Hon tog fram en fin, broderad näsduk ur byrån, band näsduken över glaset, därovanpå satte hon ett stycke papper, så skar hon några små hål tvärs igenom båda och stoppade in några flugor.
— Se så där, sade hon, högst tillfredsställd med sin verkställda packning, nu är du väl försörjd, mitt lilla rara kräk, och du behöver icke hungra på den långa resan.
Att få glaset ned i kofferten, var verkligen ett konststycke. som först efter mycken ansträngning lyckades henne. Men slutligen hade hon dock kommit så långt, att hon kunde få igen locket. Det tog litet emot och Elsa måste ställa sig på knä ovanpå, innan det gick i lås. Hon tog ur den lilla nyckeln. fäste den på ett svart band och band detta om halsen på sig.
Sedan hon slutat sin kvällsvard och medan föräldrarna ännu sutto till bords, gick Elsa ner på gården och gjorde en rund genom stallet och ladugården. Hon tog avsked av hönsen, duvorna, korna och hästarna — hon hade så många älsklingar ibland dem och i morgon skulle hon ju lämna dem alla för en lång tid. Att säga farväl till hundarna blev henne svårast; de voro hennes bästa vänner. Dianas valpar, som nu voro ganska
