Sida:I pensionen 1919.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stora och vänligt hälsande kommo mot henne, lockade tårar av den djupaste smärta ur hennes ögon.

Bredvid henne stod Johan. Han hade känt den lilla fröken från hennes första dag, och han avgudade henne. När han såg hennes tårar, föllo även några droppar över hans kinder.

— När lilla fröken nu kommer tillbaka, sade han med klagande stämma och strök med avigsidan av handen över kinden, då är hon väl stora damen. Ja, ja, fröken Elsa, vår sköna tid är nu förbi! Och hundarna sedan, vad de skola sakna sin fröken! De äro så kloka! De ha nästan mänskligt förstånd, de stackars djuren! Se blott, huru vänliga de äro, de små krabaterna, det är som om de visste, att vår lilla fröken reser sin väg i morgon… Här blev hans röst så osäker, att han icke kunde säga något mera.

— Johan, återtog Elsa, se noga efter hundarna. Och om du vill göra mig en stor tjänst, den sista, så — härvid såg hon sig försiktigt om åt alla håll, att icke någon skulle vara i närheten — så tag Bob — detta namn hade hon givit Dianas lille son — med på kuskbocken i morgon, när du kör mig till stationen — men i all hemlighet. Ingen får veta om det, jag vill taga honom med mig. Halsband och ett snöre har jag redan packat in. Men, Johan, i all hemlighet, förstår du?

Kusken var lycklig över detta uppdrag och att han kunde få bevisa sin kära lilla fröken en sista vänskapstjänst. Han svarade med ett knipslugt leende och lovade att gömma Bob så väl, att ingen skulle ha en aning om hunden.

Tidigt nästa morgon stod vagnen, som skulle föra Elsa till stationen, framför porten. Herr Macket följde henne till W*** för att själv överlämna henne till föreståndarinnan, fröken Raimar. Han måste ju själv personligen förvissa sig om, var hans älskling skulle hamna och huru hon skulle få det. I sista ögonblicket gick fru Anna rörd fram till Elsa för att taga farväl av

24